Ridning har alltid varit det minst viktiga för mig när det kommer till umgänget med hästarna, det har jag vetat sedan jag började. Men jag har alltid älskat att rida, det tog många år innan jag hade stunder då jag kände att jag inte ville hoppa upp. 

Jag minns förvirringen och rädslan då en skoldag med ridning eller min ridskole dag närmade sig och jag plötsligt insåg att jag inte ville åka, ville skolka lr låtsas vara sjuk. Jag förstod inte varför. Hästarna har alltid varit det viktigtaste i mitt liv och här hade jag drömmen, jag fick rida på skoltid tom(!) men plötsligt ville jag inte åka?? 

Höll jag på att tappa hästintresset? 

Det tog lång tid att inse att hur det egentligen var fatt, att det bara var ridintresset som svalnade och ännu längre tid att inse roten till problemet.

 

Jag tycker inte om att rida när hästen inte vill bli riden.

 

Så enkelt var det. Men det var signaler från hästarna som jag då inte medvetet förstod att tolka. Jag insåg inte medvetet att dom inte ville ha mig på min rygg och jag förstod inre medvetet varför mitt intresse dalnade. Inte medvetet. 

 

Jag var rädd för att jag höll på tappa mitt största intresse, det enda som följt mig sedan barnsben med samma passion. Jag har haft många intressen som svajat fram och tillbaka, men hästarna har varit konstant.

Jag var rädd. Jag vågade inte erkänna det för någon. Jag red vidare.

 

Sen träffade jag Alva. Min kompis lilla russtjej med många egna idéer om hur saker och ting. Hon som skulle komma att bli min första ponny, fast det visste jag förstås inte då. 

 

Med Alva blev det så tydligt. Hon räddade mitt intresse. Hon påminde mig inte bara om att det finns annat att göra än och rida, hon påminde mig också om hur kul det är att rida när BÅDA vill rida. Att jag faktiskt älskar att rida, när hästen också vill det. 

Det blev så uppenbart på något sätt, dom ridturerna när hon ville och hade lika kul som jag?  Dom var underbara, jag lever än i dag på dom! 

Och dom ridturerna när hon egentligen inte ville?

Då hade ingen av oss alls det minsta kul. Och jag pratar inte om när inte ville bli riden alls o dumpar matte i en buske eller ett hörn av ridbanan. När hon bockar och slänger sig. 

Nej! Jag pratar om dom turerna när hon egentligen inte ville men gick med på det iallafall, när hon motvilligt lät mig hoppa upp, styrde dit jag ville, skrittade och travade när jag ville, stannade när jag ville men själv ville hon bara att jag skulle kliva av.

 

Det är dom ridpassen jag pratar om, dom som fick mig att tro att jag höll på och tappa intresset innan Alva visade mig vägen tillbaka.

 

Den här sommaren är nog den sommaren jag ridit allra minst, (när jag haft möjlighet att välja ridning alltså) vi har mest bara ridit ca 5 minuter i hagen en handfull gånger. Jag tror sadeln har börjat bli dammig. Ingen av oss har egentligen kännt något jätte sug efter att rida. Vi har gått promenader och vi har lekt i hagen,  vi har umgåtts och vi har tricktränat. Framförallt allt har vi njutit av att kunna välja, att bara göra sådant som vi båda vill, utan att känna press varken utifrån eller ifrån. Att inte känna att hon måste ridas flera dagar i veckan för att hon går o betar kraftigt gräs. Att kunna hitta på aktiviteter för att ha kul, inte på grund av nöd. 

 

 

Tack, Alva! För allt. För allt du lärt mig och för allt du lär mig varje dag. För att du visat mig vägen tillbaka. ❤